När jag för första gången klev in i ett klassrum på high school i Presidio, Texas – en lugn gränsstad mitt ute i ingenstans, inbäddad bland bergen (berg som jag aldrig visste ens existerade i Texas) – trodde jag att jag visste vilken väg jag var på.
Jag var lärare. En teknisk utbildare. Den typ av person som trodde på att tända lampor i elevernas hjärnor med hjälp av tangentbord, programvara och nyfikenhet.
Vad jag inte förväntade mig var hur den vägen så småningom skulle slingra sig genom CNC-maskinverkstäder och slutligen landa mig i hjärtat av modern tillverkning – Mastercam.
Allt började med ett “ja”
Efter ett par år fick vår skola ett STEM-anslag och med det kom något nytt och spännande – CNC-maskiner. När jag fick möjligheten av distriktets inspektör att undervisa i vår pilotkurs i CNC-maskiner sa jag “JA!” utan att tveka. Då insåg jag inte att beslutet att tacka ja till den här utmanande nya tjänsten senare skulle påverka den riktning mitt liv skulle ta. Klassrummet blev mitt labb, eleverna blev kreatörer och jag upptäckte hur kraftfullt det var att förena utbildning med ingenjörskonst.
Studenterna lärde sig inte bara – de skapade. Ljusen i deras ögon? Ljusare än någon datorskärm.
Från lärare till programmerare
I takt med att programmet växte blev jag allt mer nyfiken. Jag tröttnade på att manuellt mata in kod för att instruera maskinerna, så jag sökte en lösning online. Jag hittade Mastercam och fick godkännande att köpa programvaran. Jag började lära mig Mastercam så att jag kunde lära studenterna hur man designar och programmerar delar. Men snart undervisade jag inte bara i programvaran och maskinbearbetning – jag blev förälskad i precisionen, logiken, komplexiteten och konsten i maskinbearbetning.
Efter fyra år i klassrummet tog jag steget – ett läskigt steg, om jag ska vara ärlig – till tillverkning på heltid.
Under de kommande åtta åren arbetade jag som maskinist, CNC-programmerare och tillverkningsingenjör, och använde Mastercam dagligen för att förverkliga designer. Vad förvånade mig mest? Klassrummet lämnade mig aldrig riktigt.
Samma tankesätt som gjorde mig effektiv i klassrummet – tydlig kommunikation, bryta ner komplexa idéer, lösa problem på ett kreativt sätt – det var precis det som hjälpte mig att trivas som CNC-programmerare och tillverkningsingenjör.
Varje projekt var som en ny lektionsplan.
Varje maskinproblem? Ett lärorikt ögonblick.
Varje ritning och verktygsbana? Det var bara ett annat sätt att förklara något – fast nu förklarade jag det för en maskin.
Och kanske är det den delen vi inte pratar tillräckligt mycket om – hur utbildning inte bara förbereder studenterna för arbete. Den förbereder oss för att leda, anpassa oss och fortsätta att lära oss. Undervisningen ledde mig inte bara till tillverkningsindustrin. Den formade hur jag dök upp i den.
Ett kallt mejl och ett varmt välkomnande
Så småningom började jag känna den där välbekanta klådan igen. Lusten att dela med mig, att undervisa, att få kontakt med andra och dela med mig av min nyvunna kunskap. Jag hade en hel del kunskap om webbutveckling, så jag började bygga en liten utbildningswebbplats och kontaktade Mastercam via e-post – inte för att söka jobb, utan bara för att fråga om de kanske ville bli partner eller hjälpa till att sprida ordet.
Istället för ett svar via e-post fick jag ett telefonsamtal med frågor om mina planer och mina avsikter med webbplatsen. Detta ledde till ett samtal om e-learning och läroplaner inom CNC-tillverkning. Efter att ha pratat om mina mål och lärt mig mer om Mastercams mål och strategier blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att söka en ledig tjänst som utvecklare och utbildare av tekniskt innehåll.
Jag tänkte: “Det här kanske är universum som stakar ut en ny väg för mig. Jag uppdaterade min meritförteckning, sökte jobbet, hade en omfattande och grundlig intervju och accepterade ett erbjudande.
Jag arbetar nu i Mastercams Learning & Enablement-team direkt för vår produktutvecklingsgrupp. Vi skapar utbildningsresurser och innehåll för våra slutanvändare, vårt globala nätverk av lärare och studenter samt Kanalpartners. Min erfarenhet av att programmera många olika typer av maskiner med olika material har gjort det möjligt för mig att utveckla resurser och samarbeta i projekt som ligger utanför ramen för min ursprungliga roll.
Vad jag har lärt mig
När jag ser tillbaka var vägen från utbildning till tillverkning inte en omväg – det var en loop som förde mig tillbaka till undervisningen, men den här gången med en ny uppsättning verktyg.
Här är vad som sticker ut:
- Undervisning tar aldrig riktigt slut. Oavsett om det handlar om en lektionsplan eller en uppställning av en Lathe handlar utbildning om att göra saker begripliga, och det är lika värdefullt i en verkstad som i ett klassrum.
- Industriell och utbildning behöver varandra. Det finns ett mycket verkligt kompetensgap inom tillverkningsindustrin. Miljontals jobb, många av dem kräver avancerade färdigheter, är mycket efterfrågade. Det handlar inte bara om att kunna tekniken – det handlar om kommunikation, problemlösning, digitalt flyt och självförtroende. Och utbildare är unikt positionerade för att främja allt detta.
- Resurser spelar roll. När jag började undervisa i CNC hade jag inte mycket mer än en maskinhandbok och en hel del sena kvällar. Nu, som en del av Mastercam, hjälper jag till att bygga verktyg och läroplaner som stöder alla Mastercam-användare, inklusive lärare och studenter, så att de inte behöver göra det ensamma.
Varför det fortfarande känns som att undervisa
Det innehåll och utbildningsmaterial som jag skapar ger Mastercam-användare på alla nivåer möjlighet att utvecklas. Men kärnan i det hela? Jag undervisar fortfarande.
Oavsett om det handlar om att designa en verktygsbana eller en läroplan försöker jag fortfarande svara på samma fråga: Hur hjälper vi människor att förstå något nytt – och känna sig trygga med att göra det?
Det är det som får mig att gå upp på morgonen.
Det är det som är utbildning.
Det är vad tillverkningsindustrin kräver.
Att överbrygga klyftan – tillsammans
Om du är lärare och läser det här vill jag säga tack. Inte bara för att du undervisar, utan för att du tror. Att du tror att dina elever kan göra mer än att memorera – att de kan skapa, lösa och bygga. Du lär inte bara ut programvara – du förbereder eleverna för att trivas.
Och om du arbetar inom industrin? Du ska veta att klassrummet inte bara är uppströms – det är din framtida rekryteringspool. Att investera i utbildning är att investera i din verkstads hälsa, ditt arbetsflöde och din framtid.
Den här resan har lärt mig att utbildning inte tar slut när klockan ringer och att tillverkning inte börjar när maskinen slås på. De är intimt sammanlänkade och tillsammans har de förmågan att förändra liv.
Kompetensbristen inom tillverkningsindustrin handlar inte bara om obesatta jobb. Det handlar om orealiserad potential. När vi undervisar i tillverkning lär vi studenterna hur man tänker, hur man löser problem, hur man skapar – hur man bidrar.
Vi ger nästa generation av maskinister, programmerare, ingenjörer – och ja, även livslånga elever – möjlighet att med tillförsikt gå in i den avancerade tillverkningens föränderliga värld.
Och om du frågar mig… Det är inte bara ett jobb som är värt att göra. Det är ett arv som är värt att bygga.
Låt oss fortsätta att överbrygga den klyftan – tillsammans.
Intresserad av skärningspunkten mellan utbildning och tillverkning? Är du nyfiken på CNC-inlärningsvägar eller vill du bara prata affärer (bokstavligen)? Följ med oss på våra sociala kanaler för att dela med dig av dina tankar och hålla kontakten.
